bellabla

Han sa att han skulle ringa, men han ringde aldrig. han sa att han ville ses igen, men det hände aldrig. Han sa att det var unikt - men ändå kom han aldrig efter mer. Han lovade mer än han kunde hålla. frågan är om han fattar hur det känns? att tro att det här, det kanske kan bli något mer. Något för att använda hans ord, "alldeles speciellt". att glädjas över att äntligen få en chans att bli älskad. Bara för att få den förhoppningen nertrampad i gruset. igen. och åter igen bli övertygad om att det fan är omöjligt att bli älskad.

Tror nästan alla får uppleva det som står ovan, och vissa får uppleva det allt för många gånger. Hittade den texten i en tidning idag och kände att den var så mitt i prick, för antagligen väldigt många, så jag ville dela med mig av den. Sen är ju sanningen den att hur ensam man än känner sig så har man alltid någon som älskar en. Och man kan alltid bli älskad. Men det är den där lilla extra kärleken, den som inte en kompis eller familj kan ge. Det är den som är så svår.

Nu är det vår och soligt varje dag. Det är den tiden på året då inget brukar kunna få mig att känna mig nere. Plus att jag  är omringad av underbara vänner som jag vet älskar mig. Trotts det har jag nog aldrig vart såhär nere. Helt utbränd efter allt som hände under vintern. Hur tar man sig upp igen? Hur hittar man orken att resa sig och hitta sitt vanliga jag igen? Hur hittar man tillbaka till den där tjejen som alltid var glad, som inte hade något att blogga om för att det är mycket lättare att skriva deppiga blogg inlägg än glada?

Jag antar att jag hittar tillbaka till den tjejen igen förr eller senare. Måste bara få någon slags ordning på mitt liv och mina känslor igen. Det kanske är så enkelt att jag bara måste tvinga iväg mig själv på jobb som jag egentligen verkligen inte vill ha, bara för att komma igång och göra något igen och på så vis hitta motivationen? Eller så hamnar man då bara i den jobbiga depressionen igen...för det är ju något man verkligen inte vill.

Men jag är så trött på vårat vrickade samhälle...allt är stress och man ska alltid pressa sig till sitt yttersta, jobba ihjäl sig och bara se nöjd och glad ut. Jag vill inte det! jag vill bara få leva och känna mig glad, inte vara samhällets jävla robot.

Jaja...nu har jag fått skriva av mina emo känslor idag. Det hjälper att få skriva dom någonstans, där man ändå vet att det kanske är någon som kommer läsa det...konstigt va? aaa jag är konstig! Men nu ska jag ta mig ut i solen ett tag. Försöka vända min emo-dag så att jag får en bra och glad kväll!